Danilo Stankovic
En är ente så säker mer, när den gungande resan går utför – bara ner å ner å ner
17.05—13.06.13

I konstnären Danilo Stankovics utställning “En är ente så säker mer, när den gungande resan går utför – bara ner å ner å ner” på Galleri Steinsland Berliner är det extatiska och sublima ett framträdande drag.

Motiven i utställningen är hallucinatoriska och inte sällan bisarra, och flera av verken kan tolkas som frusna ögonblick vid förändrade medvetandetillstånd. Det råder något motsägelsefullt och samtidigt helt logiskt över verken. Logiskt för att människans omedvetna rymmer det mesta – inklusive mossfolk, benmän och kaktusar förvandlade till ugglor.

Utställningens titel är hämtad från en dikt av Dan Andersson. Poetens ord är tunga, men den förmodade galghumorn i Stankovics titelval är samtidigt befriande. Det finns alltid plats för ett garv. Även i de svåraste av stunder.

Stankovic har byggt upp en egen bildvärld där maskerade män och kvinnor engagerade i ritualer samsas med rovfåglar, ormar och svampar. Inte sällan med djupa granskogar som fond. Naturen är ständigt närvarande. Det är den förtrollade, magiska och besjälade naturen som gestaltas. För i Stankovics animistiska universum väntar alltid mysteriet vid skogsbrynet.

Somliga uppfattar hans konst som mörk. Kanske är det maskerna som skrämmer. Eller så är det de olika symbolerna som för tankarna till ockultism. De snötäckta granarna kanske också oroar. Vad döljer sig bakom träden? Och vad är det egentligen som pågår i ritualerna som skildras? Stankovic menar att det är viktigt att våga låta sig slukas av mörkret. Att respektera det mörka snarare än att förtrycka det, säger han. Intresset för det mörka verkar handla om en slags andebesvärjelse. Först när vi vågar möta det otäcka kan vi driva ut demonerna.

Liksom vid tidigare utställningar bejakar konstnären det eklektiska. Tid och rum kastas om. Det väntade möter det oväntade. Verket Flowers består till exempel av ett retande mönster och en färgkombination som för tankarna till Huicholindianernas garnmålningar. Men associationerna bryts av en uggla mitt i bilden. Ett motiv som inte vanligtvis syns i konst skapad av dessa indianer, utan i stället förknippas med exempelvis grekisk mytologi.

Med kollagets hjälp förenar Stankovic i sin utställning vitt skilda världar, och visar samtidigt det allmängiltiga i vårt behov av att genom riter träda in i extastillstånd.

– Henrik Dahl